Flyghjälten greve
Carl Gustaf von Rosens liv

af Patrik Andersson

Greve Carl Gustaf von Rosen var en av förra seklets mest fascinerande människoöden i vårt land. Tillhörande en förnäm grevlig ätt gjorde han på egna förtjänster sig ett namn i historien genom sitt älskvärda och med alla jämlika uppträdande, sin flygskicklighet samt ständigt odlande människokärlek. Även om en ibland överdriven envishet och ovilja att ta andras råd också fanns i hans väsen så övervägde hans goda sidor. Här följer en kortare berättelse om hans liv.

Släktbakgrund

Adliga ätten von Rosen framträdde i Estland och Livland under 1200-talets slut under en tid då Tyska orden härskade i regionen. Tidigare hade orden trängt undan danskarna som bla. hade grundlagt Estlands huvudstad Tallin (av estniskans, tanska eller danska = dansk och linna = borg). När så ordenstatens inflytande började falla samman under 1500-talet och ryssarna stod vid gränsen tillkallade Rigas borgare svensk hjälp. Sverige som hade egna maktintressen i att expandera österut var inte sena att ingripa. Många och långa krig böljade därefter under decennier om makten i Estland och Livland mellan Polacker, Svenskar och Ryssar. I början av 1600-talet stod så Sverige som segrare och ätten von Rosen var nu svenska undersåtar.

Ett par medlemmar överflyttade till Sverige under tidigt 1600-tal, bland dem två bröder, översten för lifländska adelsfanan Johan (avrättad 1651 för förrädiska stämplingar mot Polackerna) och Didrik von Rosen (d. 1657). Genom den förstnämndes sons sonsöner naturaliserades 1746 tre bröder von Rosen på svenska riddahuset varav den äldste broderns gren utslocknade 1857 och den yngstes 1813 på svärdssidan medans den kvarvarande broderns gren 1772 upphöjdes i friherrligt stånd och blev stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten von Rosen.

Flygaren Carl Gustaf von Rosens gren härstammar från ovannämnda Didrik von Rosen vars sonson Gustaf Fredrik von Rosen (1688-1764) 1724 naturaliserad som svensk adelsman samt blev friherre 1731 och greve 1751. Han var en utmärkt officer som deltog både i Karl XII:s krig såväl som i Pommerska kriget Han blev slutligen generallöjtnat och riksråd. Med hans sonsöner delade sig ätten i två grenar (se släktöversikt nedan). Den äldre brodern, Gustaf Fredrik von Rosen (d. 1822) sonsons sonson var flygaren Carl Gustaf von Rosen.

Carl Gustaf von Rosens liv

Von Rosen föddes 19/8 1909. Ett passande år för den blivande flygaren då fransmannen Louis Blériot samma år med sitt 25 hkr:s biplan blivit den första att flyga över engelska kanalen. Carl Gustafs far var den kände upptäcktsresanden, godsägaren greve Eric Gustaf von Rosen (1879-1948) och modern var friherrinnan Mary Fock (d. 1967). Moderns syster var den sedermera världsbekante Karin Fock som efter att ha skilt sig från sin svenske man, en friherre von Kantzow 1922 gifte sig med den sedermera ökända Riksmarskalken Herman Göring. Denna kom att vara familjen närstående under flera år.

Carl Gustafs första flygtur gjordes redan som elvaåring 1920, dock inte själv bakom styrratten. Det var hans mosters man Göring som flög. Konsten att behärska nymodigheten att flyga hade han lärt sig under 10-talet och flög under första världskriget tillsammans med bl.a. den legendariska flygbaronen Manfred von Richthofen (rote baron), krigets erkänt skickligaste flygraess. Göring blev även han en av första världskrigets skickligaste flygare sedan han deltagit i åtskilliga uppdrag med stor utmärkelse, även om han aldrig uppnådde von Richthofens nivå. Görings goda flyginsatser i kriget belönades med chefskapet för Richthofeneskadern, uppkallad efter baronen själv som stupat i krigets slutskede. En bättre lärare inom detta område kunde knappast den unge von Rosen ha önskat sig.

Sin militärtjänst gjorde naturligtvis von Rosen i flyget. Han ryckte in 1930 på flygflottiljen F2 Såtenäs.
Här gjorde han sig känd som en hurtig och vänskaplig officer som trots sin högättade bakgrund aldrig spelade på denna. En av de vänner han fick under tiden vid flyget var min morfar Carl Gustaf Hallberg (min morfars släkt) vilka tillsammans gjorde vådliga luftfärder som min morfar med glädje uppblandad förskräckelse fick erfara, ty von Rosen flög inte alla gånger försiktigt.

1932 gifte sig Carl Gustaf von Rosen med Stina Maria Wijkmark och fick med henne ett barn. Äktenskapet upplöstes redan 1936.

1935 skulle bli ett år då von Rosens kastade sig ut i den internationella hetluften, sedan han tidigare bla. verkat som konstflygare. Röda korset hade nämligen för von Rosen räkning tillfrågat den svenska regeringen om tillstånd för denne att med sitt Heinkel-flygplan få deltaga i abessinerambulansen, vilket den svenska regeringen accepterade. Flygexperter var emellertid skeptiska till en sådan aktion p.g.a. de många höga berg i området och bristen på landningsbanor, en skepticism som negligerades. Von Rosens uppgift blev att stå för kommunikationen mellan de nedskickade svenska hjälpambulanserna och sjukhusen. Snart blev dock hans uppgift en annan.

Den 30 December 1935 bara ett par månader efter det att von Rosen kommit ner anföll tio italienska flygplan utrustade med kulsprutor och bomber de svenska ambulanserna varav en svensk avled. Ambulansstyrkans chef, doktor Fride Hylander blesserades och flögs till sjukhus av von Rosen. Händelsen väckte förstämning i Sverige och togs upp i många nyårstal bl.a. av ärkebiskopen.

Hemkommen gifte sig 1938 von Rosen en andra gång med den holländske Johanna Krijgsman. Äktenskapet gav ett barn men varade endast i fem år.

Under andra världskriget deltog von Rosen som bombflygare i finsk tjänst mot Ryssland. Han gifter sig även under kriget en tredje och sista gång 1943 med Gunvor Martin (f. 1917). Två år efter krigsslutet, närmare bestämt den 10 Maj 1947 skulle den svenske greven göra en bragd som skulle skapa eko i hela världen. Ett år tidigare hade han blivit överste och chef för Abessiniens flygvapen och skulle nu försommaren 1947 för dess räkning flyga ner ett inköpt svenskt tresitsigt SAAB-Safir flygplan från fosterlandet. Detta göres i vanliga fall åtminstone med en mellanlandning. När så von Rosen efter starten från Stockholm, trotsande dimma, medelhavet och piskande sandstormar i Libyens öken under tio timmars blindflygning slutligen nådde resans mål Abessiniens huvudstad, Addis Abeba, hade han under en fantastisk nonstop-flygning tillryggalagt 6220 km på 31 timmar. Detta var sannerligen en makalös bragd som blev nytt världsrekord för ensamflygning nonstop och kan liknas vid Charles Lindberghs flygning över Atlanten. För denna oerhörda prestation tilldelades han "förtjänstmedalj i guld med vingar" av Kungliga Svenska Aeroklubben (KSAK).

Efter att i tio år varit chef för Abessiniens flygvapen tog von Rosen avsked den 17 Juli 1956 med överstes grad. I Sverige blev han slutligen flygkapten, men äventyren var ännu inte till ända för svensken. 1968 var han åter i luften då han med ett DC-7 flygplan i undsättningsflygningar till Biafra som försökte bryta sig ur Nigeria ledde de biafranska flygräderna, något som väckte stor sensation. Det fruktansvärda inbördeskriget skulle få ca. två miljoner döda, de flesta av svält, det var just det sistnämnda framgent von Rosen ville försöka råda bot på. Den svenska regeringen tog emellertid avstånd mot det sätt som von Rosen tagit parti för de biafranska utbrytarna. Samma år hade han med uppenbar risk för sitt eget liv tillsammans med fem andra svenska flygare transporterat 18 ton livsmedel och med detta räddat, åtminstone tillfälligt livet på omkring 3 000 barn. Von Rosen framhöll å det starkaste vikten av ökade insatser mot svälten och ämnade så snart som möjligt återvända för att göra vad han kunde. Den 13 Juli 1977, en månad före sin 68-årsdag råkade dock Carl Gustaf von Rosen, när han tillsammans med Abessinska hjälparbetare i sydöstra Abessinien ut för en gerillaattack som ändade hans liv. Han efterlämnade hustru, fem barn samt barnbarn.

Eftermäle

Greve Carl Gustaf von Rosen är utan tvekan en av förra seklets märkligaste gestalter i Sveriges land. Tillhörande en fin familj, men utan att glänsa därav, var han av kamrater uppskattad och lojal. Full av äventyr, som han sannolikt ärvt från sin fader, upptäcktsresanden Eric von Rosen gav han sig, ibland våghalsigt, i kast med en rad projekt med till synes outsinliga krafter. Att han hade en äkta känsla för att hjälpa andra stod alldeles klart, även om hans klara ställningstaganden ibland väckte undran så var alltid viljan till målet där, och den varade ända till det dramatiska slutet.

Uppdaterad 2004 07 08