Ett par personer har i min släkt gått det hemska öde till mötes att frysa ihjäl. Far och son på farmors sida och en båtsman på morfars sida.

Min fm ff mf f Erik Mattsson, född 1759 hade växt upp på ön Simskäla i Ålands norra skärgård. Han övertog hemmanet Simskäla nr 4 på 1790-talet genom arv. Hans liv tycktes utstakat, att vara ett led i den gamla bondekedjan på ön. 1793 hade han gift sig med Greta Mattsdotter, Sunds sn, alltså utsocknes. Med henne fick han flera barn. En av dessa var Mats som hade blivit född 1796. Mats hade själv 20 år gammal gift sig med Maria Stina Eriksdotter från Lövö, en ö på medelavstånd från Simskäla.

Så en kall dag den 31 Januari 1817 något mer än ett halvår efter Mats och hans jämngamla hustrus giftermål skulle han och fadern Erik Mattsson tillsammans med drängen Mickel Zackrisson transportera halm på en så sk. halmlöda (speciell båt för denna typ av last). De var på väg tillbaka, hem till hustrur och värmen i stugan. Kylan var emellertid hård och man kan antaga att isen gjorde färden än svårare. De försökte nog värma sig i halmen, men det hjälpte inte, ty kylan tog ett allt starkare grepp om deras liv. Man blir som förlamad av den. När så en plötslig stark och intensiv värme genomströmmade deras kroppar, var inte döden långt borta.

Kanske var det dag, kanske skymning, ingen vet, men de dog där ute, i hopplös kamp mot naturens krafter. Hur deras hustrur måste ha känt kan vi endast en allt för liten del förstå och känna, men sorgen slet i deras hjärtan. Greta, 51 år gammal och så den unga, blott 20 år gamla Maria Stina var nu änkor. Om drängen hade någon hjärtevän kommer vi aldrig att få veta. De hade alla kämpat för att överleva, med strävan att försörja och ömma för sina respektive familjer, sin husbonde, sin heder, men kylan tog slutligen deras liv en kall januaridag 1817.

Uppdaterad 2000 01 02