30-åriga krigets stora krigare

av Patrik Andersson

Materialet är ännu inte klart utan kommer uppdateras i mån av tid. Jag förbehåller mig rätten till sammanställningen. Om någon önskar bruka den i sin helhet och i den form som jag här framlagt vore det passande att skicka ett mail till adressen ovan. Tack på förhand.

Arnim, Johan von greve, tysk krigare.

Banér, Johan (1595-1641) svensk krigare.

Barre, Wilhelm de la (d. på 1650-talet) svensk-fransk krigare. Blev som ryttmästare i polsk tjänst tillfångatagen av svenskarna 1623 och anslöt sig till dessa. Han blev redan samma år överste för ett värvat dragonregemente och 1631 utnämnd till generalmajor av kavalleriet i Livland. Om hans deltagande i 30-åriga kriget är intet känt. Han behöll under hela sin tid i Sverige sin katolska tro, vilket hämmade hans militära avancemang. Han är stamfader för ätten de la Barre i Sverige vilken utslocknade 1753 på svärdssidan. (SBL)

Baudissen, George Heinrich von greve, svensk krigare.

Bellinghausen, Johan Eberhard friherre, svensk krigare.

Bernhard, Hertig av Weimar (1604-1639) Hertig över Sachsen Weimar

Brahe, Nils (1604-1632) greve, svensk krigare. Brahe fick sin uppfostran i Uppsala, ur vilket universitet fadern, som bekant, var kansler. Efter några års hovtjänst ställde sig B. under Gustav Adolfs fanor och utnämndes till överstelöjtnant vid Lifregementet 1627. Han deltog därefter i polska fälttågets flesta bataljer och när trettioåriga kriget drog Sverige in bland de bränningar, som svallade öfver Europa, följde han Gustav Adolf till Tyskland. Då Teuffel stupat vid Leipzig, anförtrodde konungen honom chefskapet öfver den s. k. gula brigaden, det förnämsta regementet i svenska hären och dubbelt större än de andra. Under den sista stora kampen mellan Gustav Adolf och Wallenstein utnämnd till general av infanteriet, unddfick han det ärofulla uppdraget att vid Lützen kommendera svenska arméns center, under det konungen och hertig Bernhard av Weimar förde befälet på flyglarna. När konungen stupat och svenskarna, eldade av hämadlust, ånyo störtade frammot Wallensteins kanoner, sågs B. med sin gula brigad spränga öfver skannsgravarna och kasta de Friedländska kärnatrupperna på flykten. Svenskarnas seger var så gott som given, när Pappenhieim anlände med friska skaror. Sedan han skingrat svenskarnas högra flygel, riktade han huvudangreppet mot infanteribrigaderna i mitten. Den blå brigaden föll såsom gräs för lina, den svenska och gröna måste draga sig tillbaka bakom gravarna; endast den gula med Brahe stod kvar. Anfallna från trenne sidor, nedhöggos kämparna nästan till sista man. Bland de fallna låg B. dödligt sårad. Gustav Adolfs lifregemnente hade följt sin konung i döden. 13. fördes till Namburg för att vårdas, men dog där d. 21 nov. 1632, endast tjuguåtta år gammal. Han var en av de utmärktaste krigare Sverige ägt. Själv ansåg Gustav Adolf honom, näst Lennart Torstensson, för det bästa fältherreämnet i svenska hären.

Bülow, Barthold Hartwig von (1611-1667), friherre, tysk krigare i svensk tjänst. Tillhörde den urgamla tyska adelsätten von Bülow känd sedan 1200-talet. Efter att ha blivit tillfångatagen i slaget vid Nördlingen 1634 gick han, efter att först varit i dansk krigstjänst, i svensk krigstjänst under 1630-talet, blev överstelöjtnant 1642, överste 1644, kommendant i Nördlingen 1647, generamajor 1655, generallöjtnant av infanteriet 1659 samt slutligen general av infanteriet 1664. Han var en tapper krigare som utmärkte sig vid erövringen av Dömitz 1644 och försvaret av Nördlingen 1647 när han var kommendant. Han visade senare prov på både krigiskt mod såväl som ett humant behandlande av civilbefolkningen under Karl X Gustavs krig och avled som vice guvenör i svenska Pommern. (SBL)

Cockburn, John svensk krigare.

Colleredo, Rudolf greve, tysk krigare.

Degenenfeld, Christoffer Martin von (1599-1653), friherre, tysk krigare i svensk tjänst. Stred först under Wallenstein, Tilly och Spinola mot protestanterna, ehuru han själv var protestant, men trädde 1632 som överste för tvenne av honom själv uppsatta kavalleriregementen i Gustaf Adolfs tjänst samt var med vid Nürnberg. 1635-42 var han i fransk tjänst, som generalöverste för konung Ludvigs tyska kavalleri, och tog vid Tavon till fånga kejserlige generalen Colloredo; 1642 ställde han sitt svärd till republiken Venezias förfogande. Såsom överbefälhafvare för denna republiks trupper kämpade han 1645-48 i Dalmatien med stor framgång mot turkarna, försvarade med tapperhet Sebenico 1645 och räddade landet åt Venezia. - Han efterlämnade tio barn, af hvilka sex söner. Den andre i ordningen, Gustav D., stupade såsom svensk kapten vid stormningen av Köpenhamn 1659. Den yngste. Hannibal D., f. 1648, dog 1691 som Venezias generalkapten. - D:s dotter Maria Susanne Loysa, f. 1636, d. 1677, var bekant för sin skönhet och blev kurfurst Karl Ludvigs av Pfalz morganatiska gemål 1658, innan han ännu skilt sig från sin lagliga (Charlotta av Hessen), samt moder till 14 barn. (Nordisk familjebok 2 uppl, SBL)

Derfflinger, Hans Johan von (1606-1695), riksfriherre von Derfflinger, tysk krigare i svensk tjänst. Som Lutheran lämnade han fäderneslandet, antagligen då den katolska reaktionen omkring 1626 bröt ut över detsamma. Han inträdde i svenska armén måhända redan under Gustav II Adolf, men omnämnes där med säkerhet först 1634 och då såsom öfverstelöjtnant. Han utnämndes 1639 till överste, var 1642 en av Torstensons underhandlare med Rákóczi, fick 1643 en livstidspension och lämnade den svenska tjänsten såsom överste 1648 för att senare vända sit vapen mot Sverige. Såsom generalmajor trädde han 1654 i den store kurfurstens (Fredrik Vilhelms) tjänst, befordrades hastigt till fältmarskalk och var med i nästan alla de strider, i vilka brandenburgska trupper deltogo under senare hälften av 17 :e årh. I slaget vid Fehrbellin (18 juni 1675) förde han överbefälet under kurfursten själv; 22 jan. 1676 besegrade han den svenska belägringshären framför Wolgast, och 1679 slog han svenskarna vid Tilsit. 1674 hade han blivit upphöjd i riksfriherrligt stånd, och 1678 hade han blivit ståthållare i Hinterpommern och Kammin. Han tog avsked 1679 och dog 1695. D. inlade stor förtjänst om det brandenburgska kavalleriets utbildning. (Nordisk familjebok 2 upplagan)

Dohna, Cristoff, Delphicus greve, svensk krigare.

Douglas, Robert (1611-1662)

Drummond, Jacob (1593-1638) svensk-skotsk krigare.

Duwall, Jacob (omkr. 1589-1634) svensk-skotsk krigare.

Erlach, Johann Ludwig von (1595-1650) Svensk-Schwezisk krigare. Han var en framstående fältherre och statsman, som under trettioåriga kriget först stred under Kristian av Anhalt och Kristian av Braunschweig samt sedan tjänade under Gustav II Adolf i Livland (1623-26). Beklädde därpå höga ämbeten i Bern samt inträdde 1637 som generalmajor hos hertig Bernhard av Weimar. Efter hertig Bernhards död (1639) gick E. i fransk krigstjänst. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Ernst I den fromme (1601-1675), hertig av Sachsen-Gotha und Altenburg. Deltog först under Gustav II Adolf och sedan under sin yngre broder Bernhard av Weimar i trettioåriga kriget, i vilket han utmärkte sig vid Lech (1632), vid Lützen (s. å.) och i flera andra slag. 1635 biträdde han freden i Prag, av vilken anledning hans land brandskattades av svenskarna. Efter delningen av huset Gothas besittningar mellan honom och hans bröder, Albrekt och Vilhelm (1640), hade han sitt residens i Gotha. Genom Albrekts död (1644) tillföll honom hälften af furstendömet Eisenach och genom hertig Vilhelms av Altenburg död (1672) större delen av Koburg-Alten-burgska området. Han överlämnade regeringen åt sin son Fredrik 1674. E. var en duglig och god regent, som sökte höja sitt lands välstånd och odling samt avhjälpa de olyckor kriget medfört. Han anlade spannmålsmagasin, främjade åkerbruket, arbetade för skolundervisningens höjande och lät utarbeta billiga läroböcker samt det bekanta weimarska bibelverket. Han åtnjöt både inom och långt utom Tyskland ett stort anseende. Jfr Kreyenberg, "E. der fromme" (1890), samt Schrödel och Möller, "E. der fromme, ein pädagog unter den fursten" (1901). (Nordisk familjebok 2 uppl)

Falkenberg, Dietrich von (d. 1631) tysk-svensk krigare. Tillhörde den tyska adliga ätten von F. till Herstelle och Blankenau vid Weser och var son till Christoph, drost (fogde) i Blankenau (d. 1590). F. stod först i hessisk tjänst såsom landtgreven Morits hovjunkare, men skickades av denne 1615 till Sverige "för att bliva så mycket skickligare i sin tjänst". F. stannade kvar i Sverige, vann Gustaf Adolfs ynnest (han blef dennes hovmarskalk) och skickades på hösten 1630 såsom kommendant till Magdeburg. Förklädd till sjöman för att undgå de kejserlige och efter många äventyr ankom F. 19 okt. 1630 till staden, utanför vilken Pappenheim lägrade sig i mitten av dec. F. vidtog energiska mått och steg till stadens sättande i gott försvarstillstånd, men fann endast lamt bistånd av invånarna och led brist på folk och penningar. I senare hälften av mars 1631 anlände Tilly utanför staden, som nu inneslöts från två sidor. Utanverken föllo inom kort i fiendens händer, och stadens invånare ville öppna underhandlingar med de kejserlige, men F., stödd på prästerskapet, satte sig bestämt däremot. 4 och 18 maj uppfordrade Tilly staden att giva sig. Vid en överläggning på rådhuset morgonen 20 maj (n. st.) uppmanade F. de närvarande att härda ut, tills svensk hjälp kom, men stadens myndigheter uttalade sig för kapitulation. Han talade ännu om motstånd, då de kejserlige stormat in i staden och begynt plundra. Vid underrättelsen därom steg F. till häst, lyckades tränga fienderna tillbaka på ett ställe, men stupade vid försöket att även på ett annat håll driva dem undan. Med en till visshet gränsande förmodan antager man, att F. vidtagit anordningar för att låta Magdeburg gå upp i lågor, på det att ej denna i strategiskt avseende så viktiga stad skulle till Gustaf II Adolfs skada falla oförstörd i de kejserliges händer. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Fersen, Fabian von friherre, svensk krigare.

Fleetwood, Georg friherre, svensk krigare.

Frans Albert

Fredrik av Pzalz (1596-1632).

Forbus, Arvid friherre, svensk krigare.

Fürstenberg, Egon von (1588-1635) greve, tysk krigare. F. kämpade tidigt på de kejserligas sida som överste under bl. a. Tilly mot Mansfeld, kommenderade vid Lutter am Bamberge artilleriet och deltog 1629 i Mantovanska tronföljdskriget. 1631 kuvade F. först de sydtyska protestanterna och förenade sig med Tilly och anförde den högra flygeln vid Breitenfeld 1631. Sedemera tjänstgjorde F. i Westfalen och dog som generalfältmarskalk. (Sv. Uppslb. 1 uppl.)

Gallas, Mattihas

Gardie, Jakob Casimir de la greve, svensk krigare.

Gardie, Jakob Pontusson de la (1583-1652) greve, svensk krigare.

Gardie, Magnus Gabriel de la (1622-1686) greve, svensk krigare.

George Fredrik (1573-1638).

Grundel Helmfeldt, Simon (1617-1677) friherre, svensk krigare.

Guélbriant, Jean Baptiste Budes de (1602-1639), greve, franks krigare i svensk tjänst. Gjorde sig första gången bemärkt, då han 1635 förde förstärkning till hertig Bernhard af Weimar, som belägrade Breisach. Han kvarstannade hos hertigen och förmådde efter dennes död, 1639, hans trupper att inträda i fransk tjänst. G. övertog befälet över dessa i slutet af 1640 och skulle stöta till Banér före överfallet av Regensburg. Då detta företag misslyckades, drog han sig till norra Tyskland, där han jämte en svensk armé under K. G. Wrangel, H. K. v. Königsmark m. fl. besegrade de kejserlige vid Wolfenbüttel, 19 (29) juni 1641. 17 (27) jan. 1642 slog han åter de kejserlige, vid Kempen, och intog en stor del av ärkestiftet Köln samt hertigdömet Jülich. I dec. s. å. hade han en sammankomst med Torstenson vid Buttstädt, varvid beslöts, att han skulle rycka mot Heilbronn. Han lyckades dock icke i detta företag, utan måste i febr. 1643 draga sig tillbaka över Ehen till nedre Elsass. I nov. s. å. gick han ånyo över Rhen och tog staden Rottweil, men dog av sina vid detta tillfälle erhållna sår 14 (24) nov., samma dag som hans armé vid Tuttlingen blev öfverfallen och slagen av bajrarna. (Nordisk familjebok 2 upp)

Götzen (von Götz), Johann von (1599-1645) Greve, tysk militär. Han stred mot de kejserliga först i Böhmiska hären, sedan under Ernst von Mansfeld men gick 1626 i kejserlig tjänst, fick 1628 befälet på Rügen och utrymde ön 1630 åt svenskarna. G. bidrog 1634 till de kejerliges seger vid Nördlingen. Han blev 1636 överbefälhavare över Bayerns armé, stred mot Banér 1637 och mot hertig Bernhard av Weimar 1638. Han blev nu kejserlig fältmarskalk och stred 1644 mot G. Rákoczy i Ungern och stupade i strid med Torstensson vid slaget vid Jankow (N. fam.bok 4 uppl. 1952)

Hand, Erik (d. 1632) svensk krigare. Tillhörde en svensk frälsesläkt som är känd sedan 1500-talets mitt. Hans mor var Erik XIV:s utomäktenskapliga dotter Virginia Eriksdotter. Kom i unga år som page i tjänst hos hertig Johan Albrekt av Mecklenburg och blev svensk löjtnant vid smålands fotfolk 1615 efter att en tid även tjänat i Moritz av Oraniens livgarde vilken var dåtidens stora orakel inom krigskonsten. Kapten 1618, major 1621, överstelöjtnat vid Östgöta landsregemente 1625 blev han överste för ett fältregemente från Jönköping 1628, från Östergötland 1629 och slutligen Östgöta fotregemente 1630. Under åren 1626-1620 var han placerad på olika garnisoner och efterträdde 1629 Johan Banér som chef för dennes fältregemente i Danziger haupt. Anslöt sig till Gustaf Horn vid Oder före avmarsch till den kungliga huvudarmén vid Elbe. I slaget vid Breitenfeld förde han befäl över en av de fyra brigaderna i första träffen i centern som emellertid aldrig kom i strid. Gustaf Horn berömde honom trots detta för att han "mit grossem ardeur und tapferkeit" ha härdat ut i artellerielden. Hans regemente åtföljde därefter Gustaf II Adolf Würzburg, skilldes från huvudarmén för att 1632 ånyo förenas med denna i Kitzingen där de så kallade Svenska brigaden bildades vari Hands regemente ingick. Denna brigad utmärkte sig vid övergången vid Lech, kring Ingolstadt och Müchen. Under den våldsamma strid som uppstod mellan Svenska armén och Wallenstein deltog Hands brigad vid anfallet mot Alte veste 24/8 1632 där han svårt sårades, togs tillfånga och kort därefter avled i fängelset. (SBL)

Hamilton, James (1606-1649) Markis, skotsk krigare. Tillhörde en av skottlands förnämsta ätter. Uppfostrades tillsammans med Karl I och intog genast från dennes tronbestigning en inflytelserik plats vid hans hov. 1631 gick H. i Gustaf II Adolfs tjänst med 5 regementen engelsmän och skottar, hvilka han på egen bekostnad värvat; han deltog i slaget vid Breitenfeid, men sjukdomar och umbäranden kommo snart hans truppstyrka att sammansmälta, och 1632 återvände H. till England. Karl I använde honom 1638-39 som sitt ombud vid underhandlingarna med skotska parlamentet, varvid H. utan framgång sökte förmå båda parterna till eftergifter, utan att kunna bevara någonderas förtroende. H. närmade sig 1640 "långa parlamentets" ledare, motarbetade Strafford och förmådde konungen att (febr. 1641) i rådet inkalla några av parlamentspartiets mest moderata män. Under inbördeskriget iakttog han en tämligen vacklande hållning och motarbetade 1643 Montroses djärva råd till konungen att fast sluta sig till de skotske presbyterianerna och med deras hjälp söka betvinga engelska parlamentet. H., som 1643 erhållit skotsk hertigtitel, inryckte omsider i juli 1648 med en skotsk här på 20,000 man i England till konungens hjälp, men fick till följd av sin oduglighet som fältherre hären bitvis uppriven av den vida underlägsna parlamentshären under Cromwell i striderna vid Preston (17-19 aug. s. å.). 25 aug. måste H. giva sig fången, varefter han dömdes till döden och avrättades i London 9 mars 1649. (Sv. uppslb. 1 uppl.)

Hatzfeld, Melchior von (1593-1658), greve av Gleichen, tysk fältmarskalk. han hade 1635 i uppdrag att förfölja hertig Bernhard af Weimar. 1636 blev H. och kurfursten av Sachsen slagna vid Wittstock av Johan Baner, men 1637 tvangs denne av H. och Götz att lägga sig i befäst läger vid Torgau och drevs tillbaka till Pommern, under det försöket att tillfångataga honom misslycka dos. Till belöning erhöll H. själv självständigt kommando i Westfalen, där han i okt. 1638 inneslöt och besegrade en svensk-pfalzisk här under Eng och pfalzgrefven Karl Ludvig vid Vlotho, mellan Werra och Wescr. H. kallades 1639 från Westfalen till de kejserliga arv-länderna och förenade sig 1640 med Piccolomini, varefter de båda drefvo Baner ur Böhmen. Efter Gallas' nederlag vid Jüterbogk erhöll H. i uppdrag att organisera en ny här (1644). När Torstenson i början av 1645 tågade mot söder, sökte H. stänga vägen för honom, men blev i det blodiga slaget vid Jankau (6 mars 1645) i grund slagen och tillfångatagen. Han utväxlades snart, men erhöll redan 1646 på egen begäran avsked ur krigstjänsten. 1657 förde han som generalfältmarskalk till Polen den hjälptrupp av 16,000 man, som kejsaren s. å. förbundit sig lämna konung Johan Kasimir till hjälp mot svenskarna. I juli började han belägra Krakau, och sedan staden 30 aug. kapitulerat, ryckte han mot Thorn, men måste till följd av sjukdom nedlägga befälet. 1635 upphöjdes H. av kejsaren i riksgrevligt stånd. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Holck, Henrick (1599-1633), dansk krigare i svensk tjänst. Han utmärkte sig under trettioåriga kriget dels vid försvaret av Stralsund mot Wallenstein (1628), dels i kejserlig tjänst, vid Leipzigs intagande 1633, samt blef tysk riksgrefve och generalfältmarskalk.
(Nordisk familjebok 2 upplagan)

Horn, Gustav Evertsson

Horn, Gustav Karlsson (1592-1657)

Horn, Henrik Henriksson (1618-1693)

Kagg, Lars (1595-1661)

Kagg, Nils

Khevenhüller, Paul

King, James (o 1598-1651) Skotsk-svensk krigare. King kom omkring 1615 i svensk krigstjänst och deltog i krigen i Preussen och Tyskland och avancerade slutligen till generallöjtnant. 1636 anförde han i slaget vid Wittstock den kringgående vänstra flygeln. 1638 förde han befäl över den svenska truppen som sändes att understödja vinterkonungens söner, men blev slagen vid Vlotho. Från 1641 deltog King i det engelska inbördeskriget på konungens sida och var 1650 Montroses generallöjtnant. Tidvis vistades han dock i sverige och dog här. King blev 1643 lord av Eythin. (Sv. uppslb. 1 uppl.)

Knyphausen, Dodo von (1583-1636) Reichfreiherr zu Innhausen und Knyphausen, svensk krigare. K. deltog i flera protestantiska arméer innan han 1629 gick i svensk tjänst som generalmajor. Han var med i fälttågen i Pommern och blev en av Gustav II Adolfs främsta medhjälpare. 19 mars (9 mars, gamla tiden) 1631 blev K. efter hårdnackat motstånd tillfångatagen i Neu Brandenburg, men utväxlades redan 1632. Förde senare samma år infanteriet i centerns andra träff vid Lützen bakom Brahe och bidrog väsentligt till det svenska vapnets seger. Deltog sedan han blivit fältmarskalk 1633 vid hertig Georg av Lüneburg och hade stor del i segern vid Oldendorf s.å. Tog efter en schism med hertigen och oenighet med Axel Oxenstierna avsked 1634. 1635 ställdes K. åter i spetsen för de svenska styrkorna i nord västra Tyskland, men stupade 1/11 jan 1636 vi Haselünne. Han var en av Gustav Adols mest dugligaste krigare och beskrivs som skicklig och modig, men överdrivet metodisk. (Sv. uppslb. 1 uppl.)

Koskull, Andreas

Köningsmarck, Hans Kristoffer von (1600-1663) greve, svensk krigare.

Leslie, Alexander (omkr. 1580-1661) Earl av Leven, skotsk krigare i svensk tjänst. Deltog i kriget i Nederländerna. Gick omkring 1605 i svensk tjänst och utmärkte sig vid flera tillfällen. 1628 befälhavare över den svenska truppen i Stralsund, erövrade han strax före konungens landstigning 1630 Rügen. Under de följande åren kämpade han som generalmajor huvudsakligen i Nedre Sachsen och Westfaliska kretsarna. 1636 utsedd till fältmarskalk och chef för Weser-armén, bidrog L. genom villighet att sammanverka med Banér verksamt till segern vid Wittstock. L. återvände 1638 till Skottland. (Sv. uppslb. 1 uppl.)

Lewenhaupt, Gustav Adolf greve, svensk krigare.

Lewenhaupt, Carl Mauritz greve, svensk krigare.

Lillie, Axel Gustavsson greve, svensk krigare.

Lilliehöök, Johan (1598-1642) svensk krigare. Fänrik vid livgardet 1618, kapten 1620, major 1622, överste 1628, generalmajor av infanteriet i Ingermanland 1635, general och rikstygmästare (chef för artilleriet) 1642. Om L. tidigare öden är föga känt men sedan han övertagit chefsskapet i Hinterpommern efter Banér som dennes ställföreträdare visade han synnerligen framstående egenskaper både som militär och adminstratör och tillvann sig regeringens stora förtroende. 1641 Banérs sedemera Torstenssons närmaste man och ställföreträdare vågade man ej sända honom till armén före den senares ankomst, då han där var föga känd och hans utnämning på många håll väckt missnöje. L. var därpå Torstensson ett gott stöd men stupade vid Leipzig den 23/10 1642 sedan han verksamt bidragit till segern. Lilliehöök var ett lysande fältherreämne. (Sv. uppslb. 1 uppl.)

Lilliesparre, Jon Persson (1595-1641) föddes på Asa säteri i Småland och han kom att ärva gården redan som barn. Under kampen mellan hertig Karl och kung Sigismund hade hans far ställt sig på kungens sida och övertalat det småländska fotfolket att vara kungen trogen. Med detta fick han plikta med sitt liv. Han blev ihjälslagen av hertigens anhängare i Norra Sandsjö prästgård 1598. Tillsammans med sin bror Isak fick Jon Lilliesparre militär utbildning och under 30-åriga kriget avancerade de snabbt. Båda blev chefer för var sitt kompani av Smålands ryttare. År 1629 utnämndes Jon Lilliesparre till överstelöjtnant och 1631 efterträdde han tysken Claus Dietrich Sperreuter som befälhavare för Smålands ryttare. Jon Lilliesparre deltog i stormningen av Frankfurt i början av april 1631. I juni tågade armén västerut längs Elbe och kungen upprättade ett befäst läger vid Werben. Den 25 juli intog Jon Lilliesparre med sina småländska ryttare en framskjuten ställning vid Werben. Under ett överraskande anfall av Tillys kavalleri blev Jon Lilliesparre tillfångatagen. När han återvunnit friheten utnämndes han till överste för ett värvat infanteriregemente och blev slutligen guvernör i Wismar. Jon Lilliesparre dog ogift i Wismar 1641. Hans stoft fördes hem till Sverige och han ligger begraven i familjegraven i Asa kyrka. Brodern Isak Lilliesparre dödades i slaget vid Lützen 1632. (Wåge Svensson, SBL)

Linde, Lorentz von der (1610-1670) friherre, svensk krigare. Tidigt anställd i svenska hären, deltog L. i tyska kriget och var vid dess slut generalmajor och överste för ett lybskt regemente. L. blev 1651 friherre och riksråd och var senare av Karl X Gustav högt uppskattad som en munter och levnadslustig herre. General av infanteriet 1655, fältmarskalklöjtnant 1658 blev han utnämnd till fältmarskalk 1665. Han var slösaktig med penningar men också en uppriktig, oegennyttig och välmenande och därför "omtyckt av både höga och laga". (Sv. B. handl. 1905)

Löwen, Friedrich (Fritz) von (1600-1669) svensk krigare. Om hans insatser i 30-åriga kriget finns inte mycket bevarat. Man vet dock att han mellan åren 1637 och 1643 blev överste i svensk tjänst och enligt släkttraditionen blivit sårad åtskillga gånger bl.a. i slagen vid Lützen 1632, Leipzig (sannolikt den andra slaget 1642) och Jankow 1645. Fick p.g.a. sina sksador pension 1646 och blev 1653 krigsråd i Livland, lantråd i Estland senast 1654 samt generalmajor över det livländska kavalleriet 1655. Året därpå vann han en stor seger när han med blott 2000 besegrade en rysk här på 8000 man under den då skickligaste ryske fältherren M. Sjeremetev. För detta belönades han sama år med generallöjtnants grad. Stamfader för den fortlevande ätten Löwen i Sverige. (SBL)

Mansfeld, Ernst von

Müller von der Lühnen, Burchard (1604-1670), svensk krigare. Kallades före adlandet Müller men kallade sig själv Miller. I svensk krigstjänst som löjtnant 1623. Han deltog i alla större slag från Wallhof 1626 till krigets slut med utmärkelse och sårades Breitenfeld, Lützen och Jankow. Överste för kavalleriet 1642, generalmajor för det samma 1648, adlad 1650 Müller von der Lühnen, 1655 generallöjtnant samt slutlige general 1659. Under Karl X Gustavs krig utmärke han sig flera gånger vid försvarandet av staden Damm 1659 och Greifswald samma år samt slog vid Jarmen samma år en avdelning ryttare som gått över floden Peene vid nämnda stad. (SBL)

Otto Ludvig (1597-1635) Rhengreve, tysk krigare i svensk tjänst. Deltog under konung Kristian IV i slaget vid Lutter am Bamberge, men lämnade p.g.a otillåten kärleksförbindelse med Kirtine Munk dansk tjänst och gick 1628 i svensk krigstjänst. Han användes först i Preussen, men tadlades för självrådighet och sina truppers tygellöshet. Under sin tid under de svenska fanorna kämpade Otto Ludvig tappert och ofta framgångsrikt och deltog bl.a. vid Breitenfeld. Han åtföljde senare Gustav II Adolf t.o.m. tåget mot Rhen och opererade sedan i Rhentrakten, vanligen ganska egensinnigt. Han gjorde senare erövringar i Elsass, försummade att samverka med Gustav Horn (se denne) före slaget vid Nördlingen 1634 och överlämnades strax före sin död östra delen av Elsass till Frankrike.

Pappenheim, Gottfried Heinrich von (1594-1632), Fältmarskalk 1630

Payküll, Jöran (1605-1657) friherre, svensk krigare. Ingick som krigare i Gustav Adolfs här, befordrades alla graderna igenom till överste och insattes 1642 såsom kommendant i det erövraden Ulmütz. Här blev hans första åtgärd att låta avbränna förstäderna, vareftor två tusen soldaten dagligen finge arbeta på fästningsverkens iståndsättande, så att dessa snart kommo i det förträffligasto skick. Av stadens borgerskap tog han en dyr ed att ej på några villkor inlåta sig i underhandlingar med österrikarna. Men då stämplingen icke desto mindre upptäcktes, lät han halshugga tjugnåtta av de förnämsta del tagarna och dömde anstiftaren att såsom menedare sönderslitas mellan fyra hästar. Genom denna stränghet, förenad med ordning och vaksamhet, bragte han det därhän, att fästningen höll sig ända till krigets slut, ehuru den i nära tre år blockerades av fienden. Befodrad 1647 till generalmajor, deltog han följande året i erövringen av Prag och utnämndes 1651 till generallöjtnant, assossar i krigskollegium och friherre. Efter ytterligare ett år förordnades han till krigråd och guvernör i Wismar och upphöjdes 1654 till riksråd.

Piccolomini, Ottavio (1599-1656), Hertig av Amalfi

Pfuel, Adam (d. 1659), svenk-tysk krigare. (han skref sig själv von Pfuel. Har var svåger till fältmarskalken Johan Banér och stred själv under rettioåriga kriget i svensk krigstjänst, till sist som generalmajor. 1642 begärde han i pockande ton sitt avsked, enligt en uppgift av harm över, att Johan Lilliehöök föredragits framför honom vid utseendet av närmaste man i befälet under Torstenson. Axel Oxenstierna sände honom ett strängt straffbrev, varpå följde långvariga förhandlingar om hans "contentement" vid entledigandet; korrespondensen därom pågick ännu våren 1645. P. sökte under 1640-talet organisera det brandenburgska försvarsväsendet efter svensk förebild. Yid sitt frånfälle var han generalkrigsråd i dansk tjänst. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Ramsay, Jacob (d. 1639), svensk-skotsk krigare. Överste för ett värvar regemente 1627 deltog han i polska kriget och blev kommendant på Kollberg 1631. Generalmajor 1632 och kommendat i Hanau 1634 deltog han med stor utmärkelse i försvarandet av denna borg mot de kejserliga 1635 men tvingades lämna den samma 1638 då han blev sårdad och dog senare i fångenskap. (SBL)

Rohan, Henri (1597-1638) Hertig, fransk krigare. Han utmärkte sig som protestantisk general, men tvingades nedlägga sitt berfäl främst p.g.a. misstro från den franska regeringen. 1638 trädde han i hertig Bernhard av Weimars tjänst men sårades dödligt samma år vid Rheinfelden. Rohan var en av sin tids främsta franska härförare. (Sv. uppslb. första uppl.)

Ruthwen, Patrick greve, svensk krigare.

Sack, Otto von (1589-1658), svensk krigare. Han blev omkring 1605 page hos hertig Karl, deltog i Gustaf II Adolfs ryska, polska och tyska krig där han nådde överstens grad samt var 1635-49 ståthållare i Riga. Han blev 1626 introducerad på riddarhuset. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Silversparre, Isak Axelsson (d. 1649) Svensk krigare. Deltog i hela 30-åriga kriget, blev överste för Närkes och Värmlands regemente samt introducerades å släktens vägnar 1625 på Riddarhuset under namnet S. (då Sölwersparre). Avancerade slutligen till generallöjtnant. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Siöbland, Karl Johansson (1611-1696), friherre, militär. Deltog i Trettioåriga kriget vid olika regementen och var med i A. Oxenstiernas svit på resan till Paris 1635. Han blef kaptenlöjtnant vid artilleriet 1643 och avancerade till överste (1660), generalmajor (1666) och general av artilleriet (1674). 1673-81 var han guvernör på ösel. S. upphöjdes 1687 i friherrligt stånd.

Soop, Erik (1592-1632) svensk krigare. Kort efter det S. ingått i krigs-tjänst, befordrades han 1623 till ryttamästare för ett kompani Västgöta ryttare och deltog sedan i Gustav Adolfs krig, varunder han utmärkte sig vid flera tillfällen. Nyss utnämnd till överstlöjtnant, deltog han 1627 i träffningen vid Dirchau, då polackerna gjorde ett så häftigt anfall, att svenska rytteriet vek tillbaka. Endast S. med sina västgötar stannade och uppehöll fienden, tills de andra hunnit samla sig och förnya striden. Till belöning för denna tappra bedrift framförde konungen honom sedan på rikssalen och dubbade honom till riddare i hela ridderskapets närvaro. Icke fullt två år senare utförde han en annan berömlig mandat, i det han under Gustav Adolfs andra preussiska fälttåg räddade kunungens liv slaget vid Stuhmn 1629. Under stridens hetta hade konungen kommit in bland en mängd kroater och blifvit tillfångatagen. Efter det han gjort tvenne försök att undkomma, grep en av de vilda krigarna honom om högra handen, medan en annan böjde sin sabel till dödshugget, men i detsamma framsprängde S., sköt kroaten genom bröstet och återförde konungen under betäckning av sina ryttare till svenskarna. Så som överste för Västgöta kavalleri deltog han sedermera i tyska kriget och ådagalade därunder nya prov på sin tapperhet, bland annat i den blodiga slaktningen vid Breitenfeld den 7 sept. 1631. Hans hälsa hade emellertid blivit bruten av blessyrer och ansträngningar, så att han avled i sina bästa år den 15 mars 1632. Hans lik begrovs med stor högtidlighet i Skara domkyrka, där hans änka, Anna Posse, 1637 lät uppföra på hans grav en präktig minnesvård, förfärdigad i Amsterdam av konstnären Peter Kejser. (Sv. B. handb. 1905)

Sperling, Göran (1596-1655), friherre, svensk krigare. Kom 1612 till Sverige, där han 1623 blev kapten och 1630 överste för Södermanlands regemente, och natura-iserades som svensk adelsman 1632. Han utnämndes till generalmajor 1644 och till guvernör över Halland 1646 samt upphöjdes 1653 till friherre. S. var en framstående krigare, men blev genom utpressningar som tjänsteman och enskild person illa beryktad. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Sperreuter, Claus (Nicolaus) Dietrich (d. efter 1651), svensk-tysk krigare. Till börden möjligen holländare (han hette eg. Dietrichs L Dietrichson), var en av de mest typiske äventyrsriddarna under Trettioåriga kriget. Han började sin bana som ryttare på protestantisk sida i bömiska kriget (1618-20), var sedan efter vartannat i tjänst hos markgreven av Baden, konungen av Danmark, Ernst av Mansfeld, Kristian av Braunschweig och staden Lübeck. Då Gustav II Adolfs krigarrykte började överglänsa de fleste andras, sökte S. tjänst hos honom och blev 1623 ryttmästare för Herman Wrangels livkompani. Betecknande nog är, att det första kungliga brevet i Riksarkivet rörande honom innehåller en varning för olydnad mot hans närmaste chef, De la Barre, samt för bristande disciplin hos hans folk (1625). I aug. 1627 deltog S. i striderna vid Dirschau, och under samma års fälttåg blef han vid ett tillfälle, sedan 3 lansar brutits mot hans harnesk, sårad av en lans, varefter han antog namnet S. (ty. speer, lans) och avancerade till överstevaktmästare. 1628 blev han överstelöjtnant, och då D. von Falkenberg 1629 företog sin stora värvning för Gustav Adolfs räkning av sex infanteriregementen i Holland, blef S. överste för ett av dessa. 1630 mottog han i stället ett kavalleriregemente under Johan Baner. Såsom varande en synnerligen skicklig värvare anlitades han även i det följande att efter egen uppgift anskaffa ännu ett kavalleriregemente och ännu ett infanteriregemente för svenska armén. Hans anseende hos Gustav Adolf var dock på grund av hans "meuteneriska sinne" icke det bästa, och fråga var t. o. m. om hans av-skedande. Han kvarstannade emellertid i tjänst och blef 1634 generalmajor. Med sina öfverordnade hade han emellertid fortfarande svårt att komma överens. Med hertig Georg av Lüneburg och Dodo von Knyphausen (se ovan) kom han i uppenbar fejd, och naturligtvis var han en av de ledande vid det hotande myteriet i Banérs armé hösten 1635. Hans missnöje ledde nu till en brytning med svenskarna, och han övergick 1636 till de kejserlige. Han ställde sig under Jean de Werths befäl och föll liksom denne vid Rheinfelden, där han anförde mitten i den kejserliga armén, 3 mars 1638 i hertig Bernhards av Weimar händer. Ur fångenskapen utväxlades han 1640. Under sin kejserliga tjänstetid gick S. över till katolicismen och utnämndes till friherre. 1642 inledde han underhandlingar med Salvius om återinträde i svensk tjänst, vilket dock icke ledde till något resultat. 1645 antog han bajersk tjänst och 1646 veneziansk. Omkr. 1651 lämnade han även den sistnämnda tjänsten och uppges då ha blivit utnämnd till kejserlig generalguvernör i Elsass. Hans dödsår är obekant. S:s bref till Axel Oxenstierna äro tryckta i "Axel Oxenstiernas skrifter och bref växling', avd. II, bd 9. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Stake, Harald (1598-1677), friherre, svensk krigare. Blev 1618 kammarjunkare hos Gustaf II Adolf och sändes av honom 1620 att lära sig krigskonst under Morits av Oranien. S. deltog med utmärkelse i slaget vid Fleurus 1622, och efter sin hemkomst befordrades han 1624 till kornett, 1625 till häradshöfding i Stranda härad av Småland och 1629 till ryttmästare vid Västgöta kavalleri. Under tyska kriget utmärkte han sig under konungens ögon vid stormningen av Burgstallhöjden 1632. I slagen vid Nördlingen, Dömitz och Wittstock deltog han med stor utmärkelse och blev, då han tagits till fånga av brandenburgarna, för sin tapperhet bemött med stor aktning och utväxlad mot en tysk överste. Utnämnd till överste för Västgöta kavalleri 1638, hemkom han till Sverige 1639 och tillbakaslog 1645, under danska kriget, flera angrepp på Göteborg. 1648 förordnades han till landshövding i Skaraborgs län, 1654 blev han friherre, 1657 generalmajor, 1658 riksråd och 1659 generallöjtnant samt ledde under Karl X Gustafs båda danska krig försvaret mot Norge. Som guvernör över det ny-förvärvade Bohus län, vartill han utnämnts 1658, utmärkte han sig som en synnerligen duglig och nitisk ämbetsman samt främjade skatteväsendets ordnande ävensom domstolsväsendets, näringslivets och försvarets utveckling, men glömde samtidigt ej att tillgodose sin egen fördel. 1676 försvarade han Bohus mot Gyldenlöves anfall. I maj 1677 erhöll han begärdt avsked ur statens tjänst. Han var en av Sveriges tappraste och skickligaste fältherrar på sin tid. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Stenbock, Erik (1609-1659) greve, svensk krigare.

Stenbock, Fredrik (1607-1652) greve, svensk krigare. Blev redan som yngling kammarherre hos Gustaf II Adolf samt deltog med sådan utmärkelse i polska och tyska krigen, att han 1631 blef överste för Smålands ryttare. I slaget vid Lützen 6 nov. 1632 blev S. så svårt sårad, att han tog avsked från krigstjänsten. Han insattes därefter som assessor i Göta hofrätt, men sedan han till fullo tillfrisknat, blev han 1641 utnämnd till överste vid adelsfanan och inbröt 1644 från Småland i Halland, som han för svensk räkning intog. S. blef riksråd 1645, president i Göta hovrätt 1648 och lagman i Tio härad 1650 samt upphöjdes 1651 i grevligt stånd (med Bogesund som grefskap), då han tog avsked från presidentsämbetet. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Stålhandske, Torsten Torstensson (1594-1644), svensk krigare. Han följde i sin ungdom överste Patrik Ruthwen, som fått i uppdrag att för svensk räkning i Skottland värva trupper. Hemkommen, utnämndes han till underofficer vid Liv gardet, följde 1626 Gustaf II Adolf till Preussen samt blev s.å. major vid Arvid Horns regemente och 1627 vid kavalleriet under Åke Tott. Han utmärkte sig vid flera tillfällen och utnämndes 1629 till överstelöjtnant vid Nylands och Tavastehus kavalleri. Under Trettioåriga kriget anförde han ständigt de finske ryttarna, som blevo ryktbara under namn av "hakkapälliter". I slaget vid Breitenfeld 7 sept. 1631 stod han ytterst på högra flygeln. Sedan han ihärdigft motstått fiendens upprepade angrepp, deltog han i det avgörande anfallet, genom vilket den höjd, där fiendens kanoner voro uppställda, föll i svenskarnas händer. Under våren 1632 kämpade S. vid Rhen, förenade sig därefter med huvudarmén vid Nürrnberg och stod främst i elden vid det olyckliga försöket att storma Alte veste 24 aug. 1632. I slaget vid Liitzen, 6 nov. s.å., befann S. sig som vanligt på högra flygeln i spetsen för det finska rytteriet, dåmera endast 500 man. Det är bekant, huru han i stridens början trängde fienden tillbaka samt efter konungens död gång efter annan bröt fram mot de fientliga linjerna. 1633 kämpade han med i slaget vid Hameln, där han sårades. Sedermera vilade S. vid Weser och ryckte därefter i spetsen för en truppstyrka holländarna till hjälp. 1634 förenade han sig, då generalmajor, med huvudarmén under Johan Banérs befäl. I slaget vid Wittstock 24 sept. 1636, där han stod på vänstra flygeln, kastade han sig i det avgörande ögonblicket in i sachsarnas led, varvid de råkade i oordning och grepo till flykten. Likaså kämpade han ärorikt i slaget vid Chemnitz 4 april 1639 och i andra träffningar. 1639-42 anförde han i Schlesien och kringliggande nejder en särskild härav delning och behöll där öppna fältet, ehuru hans trupper till antalet voro fiendens betydligt underlägsna samt ledo av hunger och sjukdomar. I april 1642 slöt han sig åter till huvud-hären, som dåmera anfördes av Torstenson. I maj s.å. blef han general över kavalleriet. I det andra slaget vid Breitenfeld, 23 okt. 1642, sårades han i stridens början, men höll dock ut till slutet av bataljen. Återställd från blessyren, följde han Torstenson 1643 till Böhmen och mot slutet af året under inmarschen i Holstein. I jan. 1644 tillintetgjorde han vid Kolding på Jylland en fientlig häravdelning, men dog kort därefter. Under tåget på Jylland bemäktigade S. sig som krigsbyte biskopens i Aarhus, Mårten Matthises, boksamling och beslöt, att denna, omkr. 900 volymer stor, skulle tillfalla det nya universitetet i Åbo. Hans änka, Kristina Horn, som fullgjorde detta hans beslut, lät i ett kor i Åbo domkyrka till sin makes åminnelse uppföra ett dyrbart gravmonument av svart marmor. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Teufel, Maximilian (d. 1631) friherre von Güntersdorf, svensk krigare. T. kom i svensk krigstjänst i början på 1620-talet hos Gustav II adolf och blev ansedd som en av konungens dugligaste befälhavare. Ledde den stora rekryteringen i Tyskland 1626, senare chef för hovregementet även kallat "Gula regementet". Deltog med stor tapperhet i storminingen vid Greifshagen juldagen 1630, Demmin 1631 och Frakfurt an der Oder april, stupade denna skicklige krigare vid Breitenfeld där han förde centern. (Sv. uppslb. 1 uppl.)

Thurn, Frans Bernhard von (1592-1628) svensk krigare.

Thurn, Heinrich Matthias von (1567-1640) greve, svensk krigare.

Tilly, Jean Tserclaes

Torstensson, Lennart (1603-1651) greve, svensk krigare.

Tott Claes Åkesson (1630-1674) greve, svensk krigare.

Tott, Åke Henriksson (1598-1640) svensk krigare. Redan vid universitetet i Uppsala gjorde sig T. känd som en väldig slagskämpe, och denna stridslystnad följde honom ock, sedan han trätt under Gustav Adolfs fanor och börjat deltaga i rörelserna på polska krigsskåde platsen. Konungen, hvilken kände hans oförvägenhet, kallade honom Snöplogen, som skulle rödja väg åt de andra, belönade hans mod och tapperhet, men var ej heller blind för hans öfver mod och försumlighet. Emellertid fortgick T. med ovanlig hast på befordringarnas bana. Efter att ha varit kammarherre hos konungen, utnämndes han till öfverste och generalmajor av kavalleriet samt blef 1630 riksråd. Samma år öfvergck han med konungen till Tyskland, på vars slagfält han vann nya lagrar. Efter slaget vid Breitenfeld kvarlämnades han av konungen norra Tyskland för att tillika med Johan Banér upprätthålla förbindelser med kusten. Tillika utdrev han de kejserliga ur Mecklenburg. 1631 utnämndes han till general och fältmarskalk. Död på Lavville gård i Finland d. 15 juli 1640 Hans snabba uppstigande uppför krigsärans trappa under Gustav Adolfs egna ögon visar bättre ån allt annat, att T. var en handlingens man. Likväl har han ej vunnit något rykte såsom härförare i stort. Men där det gällde att genom ett kravtigt anfall bringa en fientlig trupp oordning, att genom upprepade och ihärdiga öfverf all uttrötta sin motståndare, eller genom djärvhet och fintlighet skavfa sig underrättelser om dennes styrka och ställning, där var T. rätte mannen. Om hans verksamhet inom rdet är föga att säga, utom det att han icke var någon vän av det Oxenstiernska partiet. (Sv. B. handb. 1905)

Ulfeldt, Ebbe friherre, svensk krigare.

Ulfsparre, Johan (d. 1645), svensk krigare

Wallenstein, Albrecht von

Werth (Werdt), Johann von (1590-talet-1652), av fransmännen kallad Jean de Weert, greve, tysk militär. Född av bondeföräldrar i Büttgen, i dåv. hertigdömet Jülich, tjänade han i början af 1620-talet som simpel ryttare i spanske generalen Spinolas här samt stred i Nederländerna och Elsass. Omkr. 1630 gick han i bayersk tjänst och blef 1632 överste där. W. inlade stora förtjänster i "lilla kriget" och hade god andel i segern vid Nördlingen (1634) genom sitt angrepp på svenskarnas vänstra flygel, varför han utnämndes till riksfriherre och fältmarskalklöjtnant. I jan. 1635 erövrade han Speier, företog därefter med Karl av Lothringen ett ströftåg till Elsass och Spanska Nederländerna och inföll 1636 i Picardie med plan att Paris, men nödgades draga sig tillbaka. Han tvang 1637 Ehrenbreitstein att ge sig. Fången i slaget vid Kheinfelden (1638) och internerad i Frankrike, utväxlades W. jämte två kejserliga generaler 1642 mot G. Horn och utnämndes s. å. till general av kavalleriet, överfallet vid Tuttlingen (1643) var hans verk. Därefter deltog han 1645 i slagen vid Jankow, Herbsthausen och Allerheim. Efter Bayerns vapenstillestånd med svenskar och fransmän sökte han draga sina trupper över i kejsarens tjänst, men de följde honom ej; kurfursten förklarade honom fredlös och satte ett pris på hans huvud. Kejsaren gav honom anställning som general av kavalleriet, upphöjde honom i riksgrefligt stånd och begåvade honom med herrskapet Benatek (i Böhmen), där en gång Tyko Brahe bott. 1648 kämpade han i det av svenskarna öfversvämmade Bayern. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Wirtz, Paul greve svensk krigare.

Wittenberg, Arvid (1605-1657) greve, svensk krigare. Hette innan adlandet Wirtemberg von Debern. W. kom 1622 i krigstjänst, deltog som kapten som en bland de som 1633 anförde de finska trupperna vid Hameln. Deltog som överste för ett värvat kavalleriregemente i slaget vid Nördlingen 1634 därvid han blev tillfångatagen men utväxlades snart för att under Banérs befäl deltaga i de lysande slagen vid Wittstock 1636 och Chemnitz 1639. I augusti s.å. slog han en ungersk styrka, men blev själv slagen i Plauen 1640. Han upphöjdes till generalmajor 1640 blott trettiofem år gammal och vann s.å. segern vid Wolfenbüttel. Efter Banérs död 1641 delade han med Adam Pfuel, Köningsmarck och C. G. Wrangel befälet tills Torstensson tog över ledningen. Därefter tjänstgjorde W. under Torstensson, var anförare för högra flygeln i segern vid det andra slaget vid Leipzig 1642 och Jankow 1645 där han väsentligt bidrog till segern samt blev sistnämnda år general av kavalleriet. Efter Torstensson avsked 1645 var han ensam chef för desvenska styrkorna och deltog med glans i de krigföringar i Böhmen, Schlesien och Märhen till dess C. G. Wrangel utnämnts till ny överbefälhavare. Efter freden utnämndes W. till rikstygmästare (chef för artilleriet) och general över artilleriet. Blev efter han adlats 1632, upphöjd till friherre av Loimijoki socken i Finland som friherreskap, blev W. samma år riksråd, januari 1652 greve av Nyborg samt fältmarskalk 1655. In i det sista deltog W. i Karl X Gustavs krig i Polen där han 1657 togs tillfånga efter tappert försvar av Warschau och dog senare i Zamose. Arvid Wittenberg var en av de skickligaste krigarna under 30-åriga kriget, dock enligt tidens sed både hård och grym, vilket bl.a. bidrog till att han av uppretade den polska befolkningen mot svenskarna. Svenska akademien lät 1828 prägla en minnesmedalj över Wittenberg. Han hade en son som nådde sitt vitea genus, sedemera generallöjtnanten Leonard Johan Wittenberg, med vilken ätten utslocknade på svärdssidan 1678. (N. fam. bok. 4 uppl., Sv. B. Handl. 1905)

Wrangel, Carl Gustav (1613-1676) greve, svensk krigare. Son till nedan nämnda Herman Wrangel.

Wrangel, Helmuth (1600-1647) svensk krigare. Helm (såsom han själf skrev sig) Helmuth, Helmeth (såsom han benämnes i svenska urkunder) W. var antagligen kusin till nedannämnda fältmarskalken Herman Wrangel. W. kom på 1620-talet i i svensk krigstjänst. Han kämpade som man i ledet vid Strasburg (West-preussen) 1627 och som löjtnant vid Breitenfeld (1631) samt utnämndes efter slaget vid Lützen (1632) till överstelöjtnant och chef för en skvadron ryttare. Under Horn stred han med utmärkelse vid Memmingen (1633) och slog 1634 800 kroater vid Dachau. 1635-37 stod han under Baners befäl och utnämndes efter slaget vid Wittstock (1636) till överste för ett kavalleriregemente. I sistnämnda egenskap gick han 1638 i Brandenburgs tjänst, men återvände efter uppgivandet av staden Gardelegen (febr. 1639) i Sveriges med alla under hans befäl stående trupper, varför en brandenburgsk krigsrätt, såsom det tyckes ej utan skäl, förklarade honom skyldig till edsbrott och dömde honom till döden. Genom Torstensons mellankomst upphäf de'' den store kurfursten" 1643 domen. Yid återinträdet i svenska hären blev W. endast major, men 1641 befinnes han åter vara överste, vid Stålhandskes kår. Han var ock med vid Torstensons angrepp på de kejserliga arvländerna 1642 och ryckte fram 60 km. nära Wien. Vid Torstensons anfall på Danmark 1643 synes han ha kommenderat avantgardet. Han gick t. o. m. över den frusna Limfjorden och sprängde vid Norre Sundby en bondehär. Under sin marsch söderut in i Tyskland på hösten 1644 detacherade Torstenson W. "med ett godt antal ryttare och något fotfolk (16 regementen) åt Holstein och Jutland", där W. i jan. 1645 intog Haderslev, Kolding, Ribe (varest han slog general Buchwald), Aarhus och Viborg. Därefter nedgjorde han vid Elmsporen (Holstein) 11 kompanier ryttare under general Ahle-feld, stormade Krog- och Stenborgskansarna, ödelade Holstein och jagade Kristian IV:s trupper ur nästan hela landet. Hans försök att i spetsen för 3,500 man genom inneslutning (april-juni) och stormningar intaga Eendsborg misslyckades, men han slog de till stadens undsättning anryckande Buchwald och Ahlefeld i Eiderstädtska landet (25 april). Efter att på befallning af den flottan kommenderande Karl Gustaf Wrangel, under hvilkens befäl han stod, ha för en kort tid åter ryckt in i Jylland, återvände han på sensommaren till Holstein, hvilket han dock redan på hösten fick order att utrymma. Kort efter freden vid Brömsebro (1645) utnämndes W. till generalmajor af kavalleriet. 1646 års fälttåg gjorde han under Karl Gustaf Wrangels befäl, blef vid belägringen af Höxter (Westfalen) svårt sårad och kunde först 1647 sluta sig till hufvudarmén i Böhmen. Efter att vid Eger 17 juli s. å. ha tillbakakastat ett anfall av von Werth öfverföll W. 20 s. m. med tre kavalleriregementen det fientliga lägret, varvid han lär ha varit nära att taga kejsaren till fånga. Då de kejserlig-bajerska trupperna under von Werth och Montecuccoli 12 aug. angrepo svenska högkvarteret vid Plau, blef W., som med värjan i hand gett sig in i det vildaste handgemänget, svårt sårad och afled tre dagar därefter till följd av sina sår. Han ligger begrafven i Mariakyrkan i Wismar, där Karl Gustaf Wrangel lät uppföra en praktfull minnesvård över honom. Wrangel var utan tvekan en av Sveriges skickligaste kavalleriofficerare under 30-åriga kriget som förenade både mod och snille på bästa sätt.
(Nordisk familjebok 2 uppl)

Wrangel, Herman (ca. 1584-1643) friherre, svensk krigare.

Wrangel, Johan Mauritz friherre, svensk krigare.

Uppdaterad 2006 07 25

tillbaka till historia