|
Självklara förstahandskällor, som födelseböcker m.m., nämns med sedvanliga förkortningar (fd, vb, db och hfl). Samtliga av dessa är egenhändigt framforskade. Andrahandskällor, och ibland tredjehandskällor, skrivs ut helt med namnet på personen bakom källan. De sistnämnda typerna av källa kan komma från en rad skiftande håll med ett likaledes skiftande källvärde. Jag har i görligaste mån kontrollerar dessa mot originalkällorna. De som ej gått att kontrollera får tas med en vis form av skepsis och betraktas med försiktighet när det gäller källans värde. Ibland kan dessa typer av källor komma från andra personers släktutredningar på internet, i forumet RÖTTER, släkthistoriska utredningar etc. Om så är fallet länkas personens eller övrig källas namn (ex. www.kristinehamn.se) till aktuell plats i blått. Samtliga
biografier är egenhändigt skrivna om inte annat anges. Uppslags-,
biografiska- och genalogiska verk samt större släktutredningar
skrivs liksom i fallet med original källorna i förkortad
form enligt följande: Samtliga källor anges inom hakparentes efter varje biografi. Om
du önskar veta originalkällan till någon av de nedan nämnda
kyrkoböckerna, har frågor eller kanske ny kunskap om min släkt,
skriv då gärna ett mail: patriks_antavlor[at]telia.com
1 Sigfrid Enar Valdemar Molin, född i Fuxerna
sn, Älvsborgs län. Hovmästare, Hotellinspektör och Restaurangchef.
[FBF, L. Molin] *** Generation I *** f Gift
med
m *** Generation II *** ff Gift
14/11 1891 med
fm mm *** Generation III *** fff Gift 11/11 1859 med ffm fmf Gift 23/4 1852 med fmm mmm *** Generation IV *** ffff Gift 1/11 1807 med fffm ffmf Gift 18/2 1821 med ffmm fmff Gift 24/10 1823 med fmfm fmmf Gift 5/12 1824 med fmmm mmmf Gift med mmmm *** Generation V *** fffff Gift 17/10 1779 med ffffm fffmf Gift 10/10 1784 med fffmm ffmff Gift 25/10 1778 med ffmfm ffmmf Gift 12/9 1794 med ffmmm fmfff Gift 30/4 1791 med fmffm fmfmf Gift 27/9 1791 med fmfmm fmmff Gift 14/7 1799 med fmmfm fmmmf Gift 6/8 1791 med fmmmm mmmff Gift 27/10 1791 med mmmfm mmmmf Gift med mmmmm *** Generation VI *** ffffff Gift 5/11 1732 med fffffm ffffmf Gift 9/10 1737 med ffffmm ffmfff Gift 6/6 1742 med ffmffm ffmfmf Gift 21/11 1748 med ffmfmm ffmmff Gift 12/2 1749 med ffmmfm ffmmmf Gift 18/1 1761 med ffmmmm fmffff Gift 25/11 1753 med fmfffm fmffmf Gift 11/1 1756 med fmffmm fmfmff Gift 1756 med fmfmfm fmfmmf Gift 1751 med fmfmmm fmmfff Gift 30/12 1753 med fmmffm fmmfmf Gift 10/11 1745 med fmmfmm fmmmff Gift med fmmmfm fmmmmf Gift med fmmmmm mmmfff Gift 1/11 1765 med mmmffm mmmfmf Gift 22/10 1758 med mmmfmm *** Generation VII *** fffffff Gift 1702 med ffffffm ffffffmf Gift 28/11 1708 med ffffffmm ffffmff Gift 30/5 1709 med ffffmfm ffffmmf Gift 1/9 1701 med ffffmmm ffmffff Gift med ffmfffm ffmffmf Gift med ffmffmm ffmfmmf Gift med ffmfmmm ffmmfff ffmmfmf Gift med ffmmfmm ffmmmff Gift med ffmmmfm ffmmmmf Gift 24/5 1727 med ffmmmmm fmfffff Gift med fmffffm fmfffmf Gift med fmffmm fmffmff Gift med fmffmfm fmffmmf fmfmfff Gift med fmfmffm fmfmfmf Gift 1734 med fmfmfmm fmfmmff Gift med fmfmmfm fmfmmmf Gift 9/9 1729 med fmfmmmm fmmffff Gift med fmmfffm fmmffmf Gift med fmmffmm fmmfmff Gift med fmmfmfm fmmfmmf Gift
med fmmfmmm fmmmfff mmmffff Gift med mmmfffm mmmffmf mmmffmm mmmfmff Gift med mmmfmmf mmmfmmf Gift med mmmfmmm *** Generation VIII *** ffffffff Gift med fffffffm
ffffffmf Gift med ffffffmm fffffmff Gift 12/11 1676 med fffffmfm fffffmmf Gift 8/11 1685 med fffffmmm ffffmfff Gift med ffffmffm ffffmfmf Gift med ffffmfmm ffffmmff ffffmmmf Gift med fffmmmm ffmmmmff Gift med ffmmmmfm fmffmmff fmfmffff Han och hustrun Engel Strömner spelade en viktig roll i Skepplanda sockens historia, inte minst för kyrkobyggnadens omdaning. Efter krig under 1500-talet men framför allt under danska kriget under 1670-talet härjades socknen och dess kyrka. Bland annat klagade kyrkoherden Matthias Oberbergh över att fienden bränt alla husen i prästgården och att "Skeplanda kyrkia ähr då af fienden illa medhhafwen, fönsterne sönderslagne och eliest förolämpadt". Kyrkan var nu i mycket dåligt skick samt ansågs även för liten av sockenborna. Uttryck för dessa missförhållandena kom fram på sockenstämman 1694 då:
Ett par år senare beslöt emellertid skepplandaborna att bygga om och utvidga sin kyrka. Den drivande kraften var kyrkoherde Peter Brun som i Skarstedts herdaminne beskrevs som en "driftig, klok och nitisk man". Räkenskaperna för kyrkans ombyggnad började nedtecknas 1698, en syssla som först sköttes av kommissarien vid Kungliga Amiralitetet i Göteborg, Jonas Ahlehielm, men som snart övertogs av Peter Bruns hustru. Hon var församlingens kyrkokassör under 20 år. Peter Brun avled redan 1704 och fick sin grav på en hedersplats under golvet i den nya kyrkans kor. Den genom åren starkt slitna stenen flyttades dock senare och restes med två andra vid tornets norra sida. Hans gravkammare är dock i stort intakt. Även ett skrank av trä med namnen Peter Brun och Engel Strömner från 1698, sannolikt snidat av Marcus Jeger, minner om den gamle kyrkoherdens tid. Det har förmodligen utgjort barriär på en läktare ovanför dörren från koret till "lilla vapenhuset". Noterbart är också att kyrkan 1698 skänktes ett dopfunt av Myntmästaren Anders (Andreas) Strömner och hans hustru (Brita), vilken var farbror till Engel Strömner. Inskriptionen på dopfuntet löd: "Anno 1698 förahrat af H myntmästaren Wälb. H. Andreas Strömnehr och hans käre hustru Brita Strömnehr till en liten kyrkioprydnad". Anders hustru Brita, född Grönling, var förövrigt moster till Engel. Efter Bruns död gifte hustrun om sig med dennes efterträdare Erik Palmberg (1673-1719), men överlevde även honom. [Skepplanda kyrka, LAG] Gift med fmfmfffm fmfmffmf Gift 1697 med fmfmffmm fmfmfmff Gift 2/2 1699 med fmfmfmfm fmfmfmmf Gift med fmfmfmmm fmfmmfff Gift omkring 1690 med fmfmmffm fmfmmfmf Gift med fmfmmfmm fmfmmmff Naturaliserad svensk adelsman 1/6 1719, introducerad 1720 under nummer 1606 blev han stamfader för den adliga ätten Flach vilken ännu fortleva. Se ättens vapensköld till höger. Flach blev sedermera assessor i Svea hovrätt 16/4 1726. Jur. utr. doktor i sin gamla hemstad Strassburg 29/8 1726 samt slutligen Hovrättsråd 18/6 1733. Han ligger begravd i Västerhaninge kyrka, där hans vapen uppsattes. Johan Fredrik inköpte bl.a. godset Berga som tidigare varit i hans andra hustrus far Johan Salonius (adlad Ehrenhielm) ägo. Efter Flachs död 1734 ärvdes Berga av sonen i detta gifte Johan Fredrik Flach d.y., gift med Catarina Helena Åman. Sonen var liksom sin fader jurist och var hovrättsråd i Svea hovrätt. Han blev slutligen lagman i Uppland. Flach d.y. avled 1759 utan arvingar. Ätten Flach uppges stamma från den adliga ätten Flach von Schwartzenberg i Rhenlandet, känd sedan 1209, men släktledningen är inte dokumentariskt styrkt. Enligt naturalisationsbrevet fick en Sigmund Flach 1574 10/11 av kejsar Maximilian II rikstyskt vapenbrev med inkluderad länsartikel vilken (enligt uppgift) var farfars farfar till ovannämnde Johan Fredrik d.ä. Vapenbeskriving:
. . . En skiöld genom en linie i längden och fyra linier i tvären
fördelt i tije dehlar med gull och svart hvar om annan. Ofvanpå
skiölden står en öppen tornerhielm, hvarutur sträcker sig en
vinge i profil, vändandes sig åt vänster och innehåller samma
fördelningar som i sielfva skiölden, varandes alla spetzarne
i vingen utaf silfver, men crantzen och löfvärcket af gull och
svart, alldeles som detta vapen med sina egenteliga färgor härbredevijd
afmålad finnes. Gift med omkring 1688 fmfmmmfm fmfmmmmf Gift 18/6 1708 med fmfmmmmm fmmfmmff Gift med fmmfmmfm fmmfmmmf *** Generation IX *** fffffffff Gift med ffffffffm fffffmfff fffffmmff Gift med fffffmmfm fffffmmmf Gift med fffffmmmm ffmffmfff ffmffmmff fmfmfffff Gift med fmfmffffm fmfmfffmf Gift med fmfmfffmm fmfmffmmf fmfmfmfff Gift med 4/9 1645 fmfmfmffm fmfmfmfmf Gift med 10/3 1668 fmfmfmfmm fmfmfmmff Gift med 4/1 1676 fmfmfmmfm fmfmfmmmf En uppmärksammad juridisk insats gjorde L i rättegångarna mot för trolldom misstänkta kvinnor i Hälsingland. Sedan en mängd anklagelser för häxeri och färder till Blåkulla förts fram och lett till dödsdomar i Dalarna under 1667, svepte en liknande våg över Hälsingland. En dömande kommission för rannsakningar i landskapet inledde sitt arbete i jan 1673. Ordförande blev Gustaf Rosenhane. Till medlemmar hade utsetts L och Anders Stiernhöök, son till Johan Stiernhöök, och en av tidens mest ansedda rättslärda. Till skillnad från tidens mera upplysta skeptiker har L ej kunnat frigöra sig från tron på djävulen, häxor och trolldom. Allmänt bekant är djävulens besök hos L och assessor A. Stiernhöök som vid tillfället båda var ledamöter av trolldomskommissionen i Uppsala, varom en berättelse inlämnades till konungen. L gjorde likväl en betydade humanitär och juridisk insats i kommissionen. Han var väl bevandrad i den processrättsliga doktrinen och kunde med stöd av den kritisera bristerna i förfarandet. I ett märkligt utlåtande 22 jan 1673 utförde L sin kritik av praxis. Dokumentet har tidigare ansetts främst präglat av Gustaf Rosenhane men är enligt Sandblads utredning avfattat av L. Först erinrar L om att människors fantasi kan leda till att de lämnar orimliga uppgifter. Många utsagor hade varit just orimliga, bl a av religiösa skäl. Andra hade varit motstridiga. Framför allt krävde L, att sedvanliga bevisregler skulle iakttas. Man borde ej godta vittnesberättelser av minderåriga eller av medverkande, ej använda tortyr i andra fall än då nära nog full bevisning förelåg. L rekommenderade stor varsamhet vid bedömningen av de berättelser som lämnades till kommissionen samt mildhet i dom. Först sedan den upplyste Urban Hjärne, såsom medlem av Stockholms kommissorialrätt, ivrat för förnuftiga förklaringsgrunder, började fanatismen vika. Bålen släcktes småningom, ehuru en och annan gnista flammade länge nog. Redan tidigt måtte L. ha förvärvat sig ett gott namn, då hans minnestecknare, F. Törner, vet berätta, att han kort efter sin licentiatexamen haft anbud på en professur i Åbo och samtidigt med adjunktsutnämningen fått dylika från Lund och Dorpat, men vid alla tre tillfällena givit avböjande svar. Hos sina samtida och den närmast efterföljande tiden gällde han som en auktoritet av första rangen på rättsvetenskapens område, liksom han i allmänhet åtnjöt stort anseende, ej minst grundat på det stora hus han förde, i vilket de adliga familjerna tävlade att få sina barn inackorderade. En senare tids kritik har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten, särskilt hans sysselsättning med de gamla lagarnas undersökande. Men ehuru han förvisso saknade den kritiska blick och den noggrannhet, som i första rummet fordras för att ge den vetenskapliga forskningen beståndande värde, torde dock ej kunna nekas, att han var en man av omfattande lärdom, ej utan skarpsinne, där detta ej förmörkades av fördomar, nitisk i sitt kall och begåvad med stor arbetsförmåga. Hans olycka var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän, alldeles uppgått i dennes idéer om, att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans av Törner högt beprisade klassiska bildning, som även visar sig av hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes ock därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom okritiskt uppstaplande och kombinerande av lärda citat, helst ur de gamle författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. I sina disputationer, som uppgå till ett antal av mer än 30, har han företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska rätten, och den bekante Nettelbladt i Greifswald ansåg sig göra vetenskapen en tjänst genom att 28 år efter L:s död ånyo utgiva sex utav dem. Det sätt, varpå L. förfor vid utgivandet av Loccenius' översättningar av Västgöta- och Upplandslagarna, har av Schlyter med rätta blivit strängt bedömdt för den vårdslöshet, ja uppenbara osannfärdighet, som han därvid låtit komma sig till last. Man har då ej heller just någon anledning att beklaga, att det uppdrag, som han 1683 erhöll av Karl XI att överse och rätta samme Loccenius' översättningar av Lands- och Stadslagarna, vilket han själv åt sig utverkat under förklaring, att Loccenius på sin dödsbädd uttalat en dylik önskan, icke, såvitt man vet, blev utfört. Möjligen förstördes detta arbete, i likhet med vad som skall ha hänt åtskilliga andra av hans verk, vid den stora branden i Uppsala 1702. En annan frukt har dock detta arbete lämnat efter sig i de Anmärkningar till Lands- och Stadslagarna, vilka han 1687 utarbetade (enligt Törners uppgift på den korta tiden av 7 veckor) och som ännu finnas i behåll. Av större betydelse synes hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag ha varit. G. Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bli ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade ett brev av Karl XII (det ankom i juni 1712), enligt vilket L. skulle överse de färdiga balkarna samt uppsätta anmärkningar över ordasättet och språkets beskaffenhet, vilket uppdrag kommissionen på eget bevåg utsträckte även till balkarnas innehåll. Redan hösten 1713 kunde han till kommissionen inlämna sina över 10 balkar uppsatta anmärkningar, vilka utgjorde snarare en ny, självständig redaktion och tillvunne sig livigt erkännande inom kommissionen, som därför varmt anbefallde honom hos konungen och tillika 1714 uppdrog åt honom att överse utsökningsbalken och processordningen, varmed han ock s. å. blev färdig. Mindre lycklig var han i sina laghistoriska forskningar, ehuru de arbeten, som av dem blevo en frukt, av samtiden ansågos för riktiga mönster av skarpsinne och lärdom. Hans då ofta beprisade Zamolxis primus getarum legislator (1687), vari förf. på det mest okritiska sätt användt sin lärdom för att vindicera urgamla anor åt den fornsvenska rätten, är ett äkta rudbeckianskt foster, som ger ungefär samma faktiska behållning som "Atlantica". Och hans andra bekanta huvudarbete av samma art: Notce et observationes in literas pontificis Agapeti II de prerogativa regis upsaliensis (1703), drabbas av samma dom. Agapetus' bulla, som först genom L:s försorg framskaffades i ljuset, är en grov dikt, och all den möda han gjorde sig, för att med stöd av denna bulla och andra källor av både bättre och sämre art tillförsäkra den svenske konungens myndighet en utomordentligt hög ålder, är i det närmaste lika förspilld som den han nedlagt på sin mytiske Zamolxis. Huruvida L. verkligen själv känt oäktheten av denna bulla och av åtskilliga andra från samma verkstad utgångna falsarier eller om han låtit sig bedragas, kan ännu ej med någon säkerhet avgöras. Till slut bör ej glömmas, att L. med stor iver uppträdde vid universitetet som enväldets vapendragare, vars berättigande han i flera skrifter sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta avseende förvärvade han genom sin i mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majestatis civilis, som avsåg att officiellt inpränta i ungdomen enväldets gudomliga berättigande. Därav uppkallades nämligen Erik Castovius att, då Jakob Arrhenius 3 dagar senare presiderade för en dylik avhandling, "De origine imperii civilis", uppträda och offentligen hävda den satsen, att konungamakten icke egde ett omedelbart gudomligt ursprung, utan blott ett medelbart samt att den vilade på folkets samtycke och vore bunden av offentliga fördrag. Det underdåniga fjäsk och den lärda intolerans, som L. i hela denna sak ådagalade, hedra ej hans minne. Att Lundius var uppskattad av Karl XI visar ett utdrag av Riddarhusets och adelns protokoll 1719 där det står att Lundius befunnits värdig "icke allenast till adlig sköld, utan jämväl till friherrestånd". Några sådana upphöjelser nådde dock aldrig honom. Istället adlades 1700 hans son, sedermera assessorn, Johan Lundius (1671-1724) med namnet L i l l i e n a d l e r (Liljenadler) (introducerad 1703 under nr 1385) men slöt barnlös själv sin ätt. Det tycks märkligt att den erkänt skickliga och uppskattad Carolus Lundius inte fick sitt adliga namn utan i stället, den i sammanhanget långt mindre meriterade sonen, vars upphöjelse dessutom skedde när han ännu levde, vilket ter sig än märkligare. Kanske var det så att sonen adlades för faderns förtjänster, som var en inte ovanlig företeelse på 1600-talet och 1700-talet, men då bör upphöjelsen ha skett efter Carolus Lundius död 1715. Det kunde också vara så att den adlade önskade att, framför allt om han tillhörde prästeskapet, inte mottaga adlig sköld vilken då istället tillföll barnen, även döttrarna många gånger. Denna teori stämmer dock inte heller då Johan Lundius 1723 önskade adoptera en bror på sitt adliga namn och nummer, utan att lyckas får man tillägga. Att hans syster, Catharina Lundia, kallas Liljenadler i dödboken, betyder heller inget i sammanhanget då systrarna till en adlad bror mycket väl kunde uppta själva namnet men utan något samröre med ett adelskap. Det mesta tyder på att sonens adelskap var grundat på goda personliga insatser men att faderns namn och inflytande spelat en viss roll. Karl XII var också omtalad för att inte upphöja personer i högre stånd, till högre ämbeten och liknande p.g.a. av börd och social status. I krigsmakten var detta välkänt och många högättade officerare förvägrades avancemang då de inte i kungens ögon förtjänade detta trots god social bakgrund. Andra, även ofrälse, kunde dock göra en vacker karriär om de visade prov på mod och skicklighet. Som kuriosa kan nämnas att Carolus Lundius fått en väg i norra delen av Jönköping uppkallad efter sig, Carl Lundius väg. [db, SBL, NFB, GE] Gift med 1662 fmfmfmmmm fmfmmffmf Gift med 1653 fmfmmffmm fmfmmfmff Gift med fmfmmfmfm fmfmmfmmf Gift med fmfmmfmmm fmfmmmfff Gift med fmfmmmffm fmfmmmfmf |
4
Carl Johan Molin, född 13/6 1863 i Fuxerna sn, Älvsborgs
län, död 18/10 1948 i Lilla Edets församling, Älvsborgs län.
Papperbruksarbetare. Arbetade på Lilla Edets pappersfabrik
vid Göta älv söder om Trollhättan. Liksom
sin far och två av bröderna var Lilla Edets pappersbruk
den centrala platsen i tillvaron till vilket de bidrog med sin
kraft och kunskap. Bruket grundlades som aktiebolag 1880 men uppköptes
av staten 1908 och hade under 10-talet som huvudsaklig tillverkning
tidningspapper, brun kardus och makulatur samt spännpapper och
papperspåsar. Idag ingår bruket med sin 125-åriga
historia i SCA koncernen under namnet "SCA hygiene products
AB Edet bruk". Helbild
till höger. [NFB, M-B Daun] 
8
August
Molin Född
1/8 1830 i
Lilla Edet, Fuxerna sn, Älvsborgs län, död 23/11 1916 i
Fuxerna sn, Älvsborgs län. Sågarbetare och senare pappersbruksarbetare.
Arbetade först som sågarbetare i Lilla Edet innan
han tog anställning på Lilla Edets pappersfabrik
vid Göta älv söder om Trollhättan. Här
kvarblev han åtmistone fram till år 1890 innan han
gick i pension. Hustrun avled redan 1896 och August var änkling
i hela tjugo år innan han avled 1916. Under sin livstid
fick han uppleva inte mindre än fem konungar då han
föddes under Karl XIV Johans regeringstid och dog när
Gustaf V satt på tronen, en bedrift som sannerligen manar
till eftertanke kring tidens relativa begrepp. Helbild med hustru
till höger. [fb, vb, hfl, M-B Daun]
700